Aprendi – webb & lärande

Jag växte upp i Åkersberga. Jag bodde där från det att jag föddes 1976 och i 19 år. Därefter inleddes min andrahandsflyttbonanza á la Estocolmo med en charmig tvåa vid Brommaplan.

Men det här inlägget ska handla om Åkersberga centrum. Allt började med att jag twittrade med en platsstrateg igår. Då slog det mig: undrar hur Åkersberga centrum hade sett ut om en platsstrateg hade kikat på stadsplaneringen? Någon som funderade på hur det skulle kännas att vara där. Hur det skulle kännas att komma hem till Åkersberga.

Jag bor inte längre i Åkersberga. Men jag åker dit ganska ofta. Mina föräldrar bor ju kvar. Det som irriterar mig mest av allt med Åkersberga  är att det egentligen har potential. Det är en skärgårdskommun 40 kilometer från Stockholm. Omgivet av skog, ängar och hav. Var det någon som av ren illvilja stadsplanerade bort livslusten i centrum? Det ser onekligen ut så.

Låt mig ta dig på en resa till Åkersberga centrum. Om du kommer med Roslagsbanan från Stockholm så försvinner upplevelsen av civilisation någonstans efter Hägernäs. Där börjar skogen. Vid Runö öppnar landskapet upp sig igen och du reser in mot Åkersberga genom industriområden med inslag av handelsplatser. Tåget passerar en liten bro över Åkers kanal därefter ser du ett trevånings parkeringshus, leverans- och sopområdet till centrumbutikerna och två gigantiska betongbyggnader. En bred kullerstensväg (eller ett torg med biltrafik) löper parallellt med tåget mellan dig och centrumbyggnaderna.

Tåget stannar. Du hoppar av. Nästan alla som går av tåget rusar mot busstationen. Du tittar ditåt och ser ytterligare ett parkeringshus. Två våningar högt. Du korsar förvirrad ”vägtorget” (är det en väg eller ett torg? Bilisterna verkar inte heller veta) och tränger in dig i en trång passage i en uppförsbacke mellan de två betongbyggnaderna. Vid backens slut ser du att de två betongbyggnaderna (Skutan och Kajutan) är ihopbyggda med ett futuristiskt tak. Välkommen! Du är framme! Du kan nu välja på höger eller vänster inneshoppingcentermiljö.

En bilburen besökare slinker kanske ner i tunneln under Åkersberga Centrum. Tunneln byggdes på 90-talet och var som idé genialisk. Den skapade ju möjligheter för ett helt bilfritt centrum. Tänk om någon hade tagit platsen ovanpå tunneln och skapat ett ställe där människor vill vara. Men två ihopbyggda centrumbyggnader och två parkeringsgarage? Really?

Jag förstår så klart att det inte är en dans på rosor att driva ett förortscentrum. Ekonomi, bostadsbrist och Åkersbergabornas behov av service är faktorer som jag, i mitt gnälliga raljerande ovan, undvek att ta i beaktande. Men syftet med det här inlägget var att beskriva min upplevelse av att besöka Åkersberga centrum, en känsla av försummad potential och makthavarnas ointresse för det upplevda värdet av platsen för de som vistas där och kallar den för hemma.

Foto: Skåvsjöholm, Åkersberga – Sweden av Rafa Alves, Creative Commons (CC BY-SA 2.0)

Det här inlägget är en del av utmaningen #blogg100 – skriv 100 inlägg på 100 dagar.